Men äntligen! Ni kan inte ana hur mycket jag har längtat efter Hasse och hans expertis den senaste tiden, men igår fick jag äntligen äntligen sitta på hästryggen med ett stort leende. Åh vad jag älskar att rida när han står på marken och säger vad jag ska göra och vad jag ska leta efter. Känsla känsla. Det var som nytt tänk i ridningen igår, vilket jag och min hjärna hade lite svårt för från början. Alltså det är mycket man ska ha koll på, sig själv, hästen, lossa höja inner, stadig ytter, rörlig hand, inte röra utan plocka, lätta av, bromsa, inte bromsa, gasa, inte gasa, bakben, framben, inner, ytter, alltså jag blir imponerad av oss ryttare som kan göra allt detta på en och samma gång. Inte konstigt att det är så få killar som rider ;) Skämt åt sido. Hasse fick hoppa upp på Theo, korrigera och sen fick jag hoppa upp och då förstod jag vad jag skulle leta efter. Theo hade börjat knipa bakom manken, och det är ajjabajja. Då blir han kort i fronten och går på spänning, vilket är förbjudet. Han blev riktigt fin, när jag gjorde rätt och kände känslan. Vi avslutade med att göra en riktigt riktigt bra piaff. Alltså shit vad ballt det var att känna när Theo verkligen satte sig, trampade på och framåt  med världens energi, med rygg och han växte väl typ 3 dm i fronten. Underbart!!! 

Efter Theo var det stressigt deluxe. För under en timme skulle jag åka hem med Theo, ta hand om honom, ta av transporten, åka iväg till  Fabbe och därifrån vidare till ridhuset (!!!!!). Som tur var hann jag, typ.. 

Men Fabbe blev det samma tänk som med Theo. Därefter blev det öppnor och slutor i trav. Efter en timmes ridning var både han och jag trött. Ni ska bara veta, jag kände av en fruktansvärt träningsvärk i både rygg och ben direkt när jag hoppade av. Men idag är den som bortblåst, iaf den värsta värken ;) 

Åter igen fick jag den bästa möjliga hjälpen, av min engagerade och duktiga vän Hasse. SÅ glad och tacksam att han hjälper mig, och står ut med att jag ibland fattar noll och oftast är ringrostig i ridningen. Ridning är verkligen en färskvara, och när det ibland blir längre perioder utan hjälp drar man på sig dumma och onödiga olater. Som nu. Men som sagt, efter lite hjälp och tips har man börjat hitta tillbaka till den rätta ridningen och motivationen är på topp. 

 

 

Idag fick jag äntligen sitta på min favoritplats - Theos rygg! Efter ett par dagar med vila och longering pga antagligen en vurpa i hagen som har krävts laserbehandling ett par omgångar, så är han nu igång igen. Glad matte, ännu gladare Theo! 

Eftersom underlaget i ridhuset fortfarande inte är av toppkvalite blev det enbart ridning runt fyrkantspåret. Fokus idag, rakriktning, tempoväxlingar och övergångar. Dels för att renodla hjälperna och för att få honom att spänna av över ryggen och sluta knipa bak. Jag tyckte att konceptet och övningarna jag gjorde fungerade bra. Dels att jag även var tvungen att tänka lite utanför trygghetszonerna som jag annars använder mig av och även att jag själv var tvungen att aktivera både Theo och mig, snabbare kvikare hjälper och övergångar. Hej och hå vad man får skärpa till sig när man inte kan lägga volter, skänkelvikningar, öppnor mm för att korrigera. Det kanske är bra och lärorikt att underlaget suger (om man bortser från just fyrkantspåret) Jag kommer vara en höjdare på rakriktning till nästa års tävlingsäsong. 

Men bara tanken på nästa års tävlingssäsong sätter sprätt på mitt huvud. Jag vill ju ha Hasse här varje dag när jag rider. Shit vilket självförtroende jag skulle få då. Dels för att han är grym på att ge feedback, och dels för att han är så galet duktig på att förmedla ridningen. Det är just den känslan man saknar. Känslan av att man utvecklar sin ridning och kunskap. Det är långt ifrån någon annnan som skulle kunna ge mig verktyg, hjälp och motivation som den mannen kan! Han är bäst. Och jag saknar honom!