Idag fick jag äntligen sitta på min favoritplats - Theos rygg! Efter ett par dagar med vila och longering pga antagligen en vurpa i hagen som har krävts laserbehandling ett par omgångar, så är han nu igång igen. Glad matte, ännu gladare Theo! 

Eftersom underlaget i ridhuset fortfarande inte är av toppkvalite blev det enbart ridning runt fyrkantspåret. Fokus idag, rakriktning, tempoväxlingar och övergångar. Dels för att renodla hjälperna och för att få honom att spänna av över ryggen och sluta knipa bak. Jag tyckte att konceptet och övningarna jag gjorde fungerade bra. Dels att jag även var tvungen att tänka lite utanför trygghetszonerna som jag annars använder mig av och även att jag själv var tvungen att aktivera både Theo och mig, snabbare kvikare hjälper och övergångar. Hej och hå vad man får skärpa till sig när man inte kan lägga volter, skänkelvikningar, öppnor mm för att korrigera. Det kanske är bra och lärorikt att underlaget suger (om man bortser från just fyrkantspåret) Jag kommer vara en höjdare på rakriktning till nästa års tävlingsäsong. 

Men bara tanken på nästa års tävlingssäsong sätter sprätt på mitt huvud. Jag vill ju ha Hasse här varje dag när jag rider. Shit vilket självförtroende jag skulle få då. Dels för att han är grym på att ge feedback, och dels för att han är så galet duktig på att förmedla ridningen. Det är just den känslan man saknar. Känslan av att man utvecklar sin ridning och kunskap. Det är långt ifrån någon annnan som skulle kunna ge mig verktyg, hjälp och motivation som den mannen kan! Han är bäst. Och jag saknar honom!