Nu har jag dopamin i överflöd - igen! Det är galet vilket lyckorus man får när hästarna går bra. Som vanligt händer det när Hasse är här uppe. Visst går dom bra när jag rider och tränar själv, men när jag har det absolut bästa laserögat på marken, som ser alla små detaljer och kan korrigera det, det är då det blir galet bra. 

 

Gårdagen var lite turbulent. Jag råkade skada mig på jobbet. Det hade kunnat gå riktigt illa, så jag är glad över att det gick såpass bra som det gjorde. Efter en visit på akuten och efter det ett par timmars jobb blev det äntligen dags för att åka till stallet och göra iordning Theo. Han var nämligen först ut igår. De senaste veckorna har Theo varit riktigt fin, och det höll Hasse med om när han såg honom (phuuu). Det betyder att jag har hittat ett bra koncept som fungerar, trots alla de timmar jag rider själv. Vi började passet med att hitta mer stöd, ett jämnt stöd på båda tyglarna. Vi fortsatte in i piaffen med samma tänk. Fånga upp fronten, samla bak och behålla energin. När jag fick til det gjorde vi fina piaffer, bästa hittills tror jag nog!! Hasse tyckte även att det var dags att lägga in en växel till, eller ännu en pusselbit för att få den ultimata hästen. Vilket jag inte tackar nej till. Och visst hade han rätt. Theo svarade klockrent och dansade fram i en trav jag aldrig trodde fanns i honom. När den var på plats blev det öppnor, fina diagonala slutor och även flera tempoväxlingar i trav. Det blev ett kortare galoppjobb med byten och några halvpiruetter, sen fick Theo många välförtjänta klappar och en lång avskrittning. 

 

Igår behövde jag inte stressa mellan stallarna, för det var ett par timmar mellan Theo och Fabbe. Himla skönt, för jag hatar verkligen att stressa när jag är i stallet. Att ta hand om hästen efter träningen, så som att svampa av, borsta, mysa, klappa, stretcha, linimenta och linda är bland det viktigaste tycker jag. 

 

När det väl var Fabbes tur fick jag börja med att trava runt ett par varv. Hasse kollade, sa något och insåg sen att han var tvungen att hoppa upp och korrigera honom åt mig. (Tack tack!) Det är tur att jag har en tränare som kan och vill hoppa upp och korrigera hästen. Nyttigt för honom för att veta hur han känns och är, väldigt nyttigt för mig att se när han rider. Sagt och gjort! Ett par minuter senare hoppade jag upp på en fin Fabbe som var helt rak och hade ett jämnt stöd på fram till bettet. Han vill gärna släppa högersidan, så jag fick jobba mycket med det. Det blev även ett par sprängningar, vilket resulterade i att jag sedan kunde spränga honom utan att det märktes. Som Hasse sa att om han inte visste om att jag skulle göra det så hade det inte synts att jag gjorde det. En bra grej att ta med på tävlingsbanan framöver. Jag fick rida på fram ordentligt, eller det var mer vad jag upplevde det. För mig kändes det som om vi susade fram i ridhuset. Inte nog med att vi susade fram, vi gjorde det även i ett flertal öppnor i den traven. Det var riktigt fräckt att känna hur han öppnade upp i fronten och verkligen blev rörligare i traven. Efter lite galoppjobb och ja även ett byte blev det även för Fabbe många klappningar och mycket beröm från mig, Helena och Hasse. 

 

Det blev väldigt sent igår, men trots det kunde jag inte sluta le och tänka på att jag har det så bra som har två superfina hästar att rida, träna, och tävla. Det är verkligen så kul, och extra roligt blir det när man får genomföra dessa bra ridpass för Hasse. Tänk om (du) Hasse kunde se till att komma varje vecka. Kom kom.. 

 

 

 Tyvärr hade jag ingen som kunde följa med och fota/filma. Slänger därför in en gammal bild som jag tokgillar!