Alltså HALLELUELJA!
Alltså HALLELUELJA!
Fyfan vad satans jävla bra det känns med hästarna nu. Helt sinnesjukt bra! Med tanke på alla svordomar, så förstår ni att jag menar varje litet ord. Wiihooo!!
Efter en kort (men jävligt onödig) svacka i ridningen är jag tillbaka. Det känns galet skönt. Jag hatar svackor, varför kan man inte alltid få känna sig på topp? Hehe. OM jag alltid ska vara på topp får jag nog flytta söderut, närmare Hasse helt enkelt. Eftersom det är alltid han som får mig på topp. Men vad gjorde vi som blev så bra då? Säg det.. Jag har insett att allt sitter i känsla. Ridning är fan bara känsla. Känsla känsla känsla.
Theo, (som i mina ögon just nu är typ redo för OS) gick bättre än aldrig förr. Jag insåg igår att det inte är så dumt att även lyssna på en gammal travgubbe, som skäller lite halvt, ger mig tips och ideér och hjälper mig. Tror att även han hade ett finger med i spelet som gjorde att det gick så pass bra igår. Theo min Theo. Piaffen satt, passagen satt, kvickheten satt, galoppen större och rundare, priuetterna var grymma och trav och galopp slutorna ska jag inte glömma, de var awesome. Ridpasset började med skrittjobb, vändningar på bakdelen för att kontrollera bakbenen och sen vidare in i trav. Jag skulle vara nogrann med rakriktningen, rak häst ska vara rak! Inte lite sned, inte lite ställd, inte lite böjd, utan rak. När rakritningen satt så började vi kämpa på med kvickheten. Framåt, tillbaka med lätta snabba hjälper. Snacka om hjärngympa för mig. Men det gav resultat. Han fick en trav utan dess like. Så pass att jag mumlade tänk när tävlingssäsongen drar igång.
Som vanligt är vissa torsdagar halv stressiga för mig. Två hästar ska ridas. Transporteras. Tas hand om. Inte nog med det, dom står dessutom i olika stall. Så efter Theos grymma pass, var det snabbt iväg, ta hand om honom och sen direkt vidare till Fabbe. Idag så började Hasse med att hoppa upp på honom. Det var väldigt nyttigt för alla tre. Jag fick se, Hasse fick känna och Fabbe fick bli lösgjord och fin. En Win Win helt enkelt. När Hasse var klar med sitt, så var det snabbt upp på honom för att fortsätta där han avslutade. Det kändes ju så bra. På Fabbe gällde det att ha koll på de tre av sju låsningspunkterna. Känsla känsla igen. Kvickhet var A&O för Fabbe med. När han svarade korrekt gick vi vidare in och började jobba mer samling i traven, genom att nästan sakta av till skritt och snabbt men mjukt tillbaka in i trav. Han svarade riktigt bra och tyckte att det var kul! Så pass att han gjorde det självmant någon gång, ambitiösa lilla häst! :)
Så nu vill jag bara rida, rida, rida och träna, träna träna hela tiden! Ge mig miljarder och en stor hästgård. Då hade jag lätt bara ridit och pysslat på med hästarna hela dagarna. Sjävklart hade jag tvingat dit Hasse så han hade kunnat lära mig ett och annat om ridningen med. Det är ju så kul och enkelt när han står och har sitt laseröga på. Tack tack tack Hasse! Du får mig till att bli världens gladaste och inse varför man kämpar och lägger ner tusentals timmar på hästar :)
Kommentarer
Trackback
